Grundläggande: Effekter

Effekter kan vi dela in i tre huvudgrupper: Klangfärgseffekter, dynamiska effekter och spatiala effekter.

Klangfärgseffekterna består av två underavdelningar: Statiska och modulerande. 

Till statiska klangfärgseffekter räknar vi det vi brukar kalla filter. Filtren kan vara enkla, t.ex. högpass- och lågpass-filter, men även mer avancerade och mer eller mindre komplexa. Dessa kallar vi equalizers. Till statiska klangfärgseffekter hör också additiva effekter som exiters och olika former av distorsion.

Modulerande klangfärgseffekter förändrar klangfärgen periodiskt över tid. Här hittar vi bl.a. chorus, flanger och fasförskjutare (phaser).

Bland dynamiska effekter finner vi kompressor, expander, gate och limiter. En limiter är en kompressor som är speciellt inställd och ofta specialbyggd och optimerad för att helt begränsa ljudimpulser ovanför en viss gräns. Limitern används också ofta för att öka den upplevda ljudstyrkan.

Spatiala effekter, slutligen, består av reverb och olika former av delay. Reverb (rymdklang) finns i två varianter: Konvolutionsreverb och algoritmiskt reverb. Konvolution är en matematisk process där en förinspelad ljudimpuls (som är inspelad i ett riktigt rum) blandas med ljudsignalen. Dessa inspelade impulser kallas impulsresponser. Ett algoritmiskt reverb alstrar en mängd korta ekon av ljudsignalen, som sakta tonar ut. Delay används för att fördröja den processade (s.k. ”våta”) signalen för att frambringa olika eko-effekter.

Effekter är en väldigt viktig del av de flesta elektroniska musikproduktioner. Ofta används t.ex. de spatiala effekterna för att få de elektroniska ljuden att låta mer naturligt. Utan några spatiala effekter alls, kan ofta ljuden låta ganska torra, livlösa och sterila. Om man lägger på lite spatiala effekter så placerar man ljuden, så att säga, i ett rum. De har då dels en egen, ursprunglig karaktär, och dels påverkar de sin omgivning. Vid längre efterklangstider kan dessutom ljudet förändras på ett intressant sätt över tid. Med spatiala effekter kan man alltså förvandla torra, korta och kanske trista ljud till långa, intressanta, föränderliga ljudförlopp.

Effekter kan också ofta vara en kreativ del av det jag kallar instrumentation. Med instrumentation menar jag, dels vilka olika instrument som spelar de olika ”stämmorna”, men också hur dessa instrument är distribuerade i rummet. Rummet utgörs av stereofältet (hela vägen från vänster, via mitten, till höger), djupfältet (från nära och hela vägen till allra längst bort) och i viss mån höjdfältet (nerifrån och upp). Vi pratar alltså om ett tredimensionellt rum. Hela detta rum är vår ”canvas”, vår målarduk, och själva arbetet med att bygga upp och skulptera intressanta ljudhändelser i detta rum är en del av det vi kallar instrumentation. Det är en flytande gräns mellan komposition och instrumentation, och det gör det hela ännu mer intressant, tycker jag.

Grundläggande: Kompressor

Den ursprungliga (och vanligaste) användningen av en kompressor är att jämna ut skillnaderna mellan starka och svaga ljud i ett ljudförlopp. Ett vanligt exempel är när en sångare spelar in sin röst. På grund av vår mänskliga förmåga (och fallenhet) att nyansera oss (jämfört med en maskin) så kommer troligen ljudstyrkan i sångarens inspelning att innehålla ganska stora variationer. Detta tycker vi oftast är fint och bra, inte minst om vi sitter och lyssnar i samma rum; alltså vid ett akustiskt framförande.

Men om man håller på att spela in t.ex. dansmusik med hårt processade elektroniska instrument, så riskerar sången att drunkna i den övriga ljudmassan, vid de svagaste sångpartierna. I detta läge kommer kompressorn väl till pass. Om man ”trycker ihop” sånginspelningens dynamik, så att ljudstyrkan är nästan konstant (oftast bara nästan, för att behålla lite av den organiska känslan) och höjer sångvolymen lagom mycket, så kommer sången att höras lagom starkt hela tiden; utan att dominera för mycket, och utan att försvinna. Man lär faktiskt knappast hitta någon sånginspelning inom dagens lite mer mainstream-betonade produktioner som inte använder kompression på sång. Så vanligt är det.

Och sång är alltså bara ett exempel; man kan förstås komprimera vad man vill.

Utöver denna grundläggande funktion, kan man använda en kompressor på andra, mer kreativa sätt. (Man kan påverka ett ljuds spektrala, klangfärgsmässiga karaktär över tid, färga och skulptera ljudet, ofta genom att pressa intällningarna nära max.) Men det ligger utanför denna grundläggande genomgång.

Rent praktiskt, om vi tittar på bilden nedan, så sänker en kompressor ljudstyrkan (gain reduction, se siffra 1) när denna når ovanför ett tröskelvärde (threshold, 2) med en viss mängd (ratio, 3). Sedan kan man själv manuellt höja den allmänna volymen (4) , eller låta kompressorn göra det automatiskt (makeup gain, 5). Med reglaget Attack (6) bestämmer man hur fort kompressorn ska börja arbeta (alltså sänka volymen) vid en stark ljudimpuls, och med Release (7) hur länge kompressorn ska fortsätta att sänka volymen, när ljudstyrkan sjunkit under tröskelvärdet.

kompressor

Ljudfil utan kompression:

utan kompression

Samma ljudfil med viss kompression:

med kompression